Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
50
FEMTE KAPITLET

— Tack, tack. Alla dessa detaljer äro av intresse. Har ni sett herr James Desmond?

— Ja, han kom en gång och hälsade på hos sir Charles. Han är en man av vördnadsbjudande utse­ende och from vandel. Jag kommer mycket väl ihåg, att han vägrade att mottaga en livränta, som sir Char­les ivrigt erbjöd honom.

— Och denne enkle man skulle bli arvinge till sir Charles’ förmögenhet?

— Han skulle ärva godset, som är av fideikommiss­natur, och han skulle också ärva pengarna, så vida de icke blivit på annat sätt disponerade av den nuvarande ägaren, som naturligtvis får göra hur han vill med dem.

— Har ni gjort upp ert testamente, sir Henry?

— Nej, herr Holmes, det har jag inte. Jag har ej haft tid därtill, ty först i går fick jag veta, hur sakerna stodo. I alla händelser anser jag, att pen­garna börja följa med titeln och godset. Det var min avlidne farbrors åsikt. Hur skulle väl ägaren kunna återupprätta familjens sjunkna storhet, om han inte hade pengar att underhålla egendomen med? Huset, jorden och pengarna måste följas åt.

— Alldeles riktigt. Jag tycker som ni, sir Henry, att det rådligaste är, att ni utan dröjsmål beger er till Devonshire. Blott en föreskrift skulle jag vilja giva. Ni får för ingen del fara dit ensam.

— Doktor Mortimer reser tillbaka då jag reser.

— Men doktor Mortimer har sin praktik att sköta och han bor på flera engelska mils avstånd från er. Med bästa vilja i världen skulle han icke vara i stånd att hjälpa er. Nej, sir Henry, ni måste taga med er någon pålitlig man, som alltid kan vara i er närhet.

— Om sakerna komme till sin avgörelse skulle jag försöka att personligen inställa mig, men ni kan förstå, att så som jag tages i anspråk av personer, som munt­ligen rådfråga mig eller skriva till mig från alla håll och kanter, är det mig omöjligt att på obestämd tid lämna London. Just i innevarande stund är ett av de för­nämsta namnen i England utsatt för smutskastning av en penningutpressare, och jag är den ende, som kan avvända en hotande skandal. Ni inser härav, att det är mig alldeles omöjligt att begiva mig till Dartmoor.