Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
53
TRE BRUSTNA TRÅDAR

anledning till klagomål, och nu kommer jag hit raka vägen från droskverket för att fråga, vad ni har emot mig.

— Jag har inte det ringaste emot er, min vän, sade Holmes. Tvärtom har jag en halv sovereign att bjuda er, om ni klart och tydligt svarar på mina frågor.

— Se det kan man kalla att ha tur i dag, sade droskkusken med ett brett grin. Vad var det herrn ville vara så god och fråga?

— Säg mig först ert namn och er adress, för den händelse jag vill tala med er än en gång.

— John Claytonn är mitt namn, och min adress Turpey Street 3, the Borough. Min droska är från Shipleys Yard nära Waterloo-stationen.

Sherlock Holmes skrev upp alltsammans.

— Nu Clayton, skall ni berätta mig allt vad ni vet om den där mannen, som i er droska satt och gav akt på vad som försiggick utanför det här huset klockan tio i förmiddags och som sedan åkte efter två herrar utför Regent Street.

Karlen syntes överraskad och litet förvirrad.

— Det tycks inte vara värt att jag talar om nå­got, sade han, ty ni vet ju redan så mycket som jag. Sanningen är den, att den där herrn sa’ att han var detektiv och att jag inte fick tala om något, som rörde honom, för någon.

— Ja, men nu skall jag helt vänligt säga er, att det gäller en ganska allvarsam sak, och att ni kan råka illa ut, om ni söker att dölja något. Ni säger, att den där mannen påstod sig vara detektiv?

— Jaha, det gjorde han.

— När sade han det?

— När han lämnade mig.

— Sade han någonting mer?

— Ja, han sa’ vad han hette.

Holmes gav mig en triumferande blick.

— Jaså, sade han vad han hette. Det var oför­siktigt gjort. Nå, vad hette han då?

— Jo, han sa’ att han hette herr Sherlock Holmes.

Aldrig har jag sett min vän bli så förvånad, som då han hörde droskkuskens svar. Först satt han stum och handfallen, och så brast han i ett hjärtligt skratt.