Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
52
FEMTE KAPITLET

Tysken efterskickades men påstod sig ingenting veta om saken, vilken var och förblev oklar. Ännu en liten hemlighetsfull tilldragelse hade sällat sig till de många, skenbart ändamålslösa av samma art, som snabbt följt på varandra. Frånsett den hemska historien om sir Charles’ död, hade en serie av oförklarliga händelser dragit oss förbi under de senaste dagarna: först mot­tagandet av det tryckta brevet, vidare den svartskäggige spionen i droskan, vidare förlusten av den nya bruna stöveln, vidare en av de gamla svarta och så den bru­nas återfinnande. Holmes satt tyst vid min sida, då vi åkte tillbaka till Baker Street, och av hans rynkade ögonbryn och skarpa ansiktsuttryck förstod jag, att han som jag försökte att uppkonstruera den ram, inom vilken alla dessa skenbart osammanhängande episoder funne sin plats. Hela eftermiddagen och till sent på aftonen satt han och rökte och tänkte.

Strax före middagen avlämnades hos oss tvenne telegram. Det första lydde:

»Har nyss fått veta, att Barrymore är på Baskerville Hall. Baskerville.»

Det andra: »Har enligt föreskrift besökt tjugutre hotell, men ledsamt nog har jag ej fått reda på något Times-blad med urklipp. Cartwright.»

— Där brusto två trådar, Watson. Det finns ingen­ting mera eggande än ett fall, där allt går emot ut­räkning. Vi måste försöka att nosa upp ett annat spår.

— Än återstår droskkusken, som körde för spionen.

— Alldeles riktigt. Jag har telegraferat till droskverket efter hans namn och bostad. Det är inte otro­ligt, att svaret redan är här.

Ringningen på klockan bådade emellertid något än bättre än ett telegrafsvar, ty dörren öppnades och in trädde en väderbiten figur, som antagligen var man­nen själv.

— Jag har fått bud från huvudkontoret, att en herre, som bodde här, frågat efter n:o 2,704, sade han. I sju år har jag kört min droska utan att ge