Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
59
BASKERVILLE HALL

männen av hans släkt så länge härskat och lämnat ett så djupt märke efter sig. Där satt han i sin tweed-dräkt och med sin amerikanska brytning i hörnet av en van­lig prosaisk järnvägsvagn, och dock, när jag betraktade hans mörka, uttrycksfulla ansikte, kände jag mer än någonsin, vilken sann ättling han var av denna långa rad aristokratiska, eldiga och härsklystna män. Det låg stolthet, mod och styrka i dessa tjocka ögonbryn, dessa känsliga näsborrar, dessa stora, nötbruna ögon. Om den frånstötande heden bar på en svår och farlig gåta, var denne man åtminstone en kamrat för vilken man kunde våga en dust, säker om, att han modigt skulle dela den.

Tåget stannade vid en liten anspråkslös station och vi stego alla av. Utanför det låga, vita staketet höll en med ett par klippare förspänd char-à-bancs. Vår an­komst väckte ett visst uppseende, ty stationsmästaren och stationskarlarna trängdes omkring oss för att bära vårt resgods. Det var en liten täck och behaglig plats, men jag iakttog med förvåning, att vid grinden stodo två vaktposter i mörka uniformer, som stödde sig på sina korta bössor och skarpt betraktade oss då vi gingo förbi dem. Kusken, en ful, otrevlig liten karl, skyldrade med piskan för sir Henry Baskerville, och inom några minuter rullade vi i rask fart framåt den breda, vita landsvägen. Böljande betesmarker höjde sig på ömse sidor om oss, och gamla hus med spetsiga gavlar skym­tade fram mellan det tjocka, gröna lövverket, men över det fredliga, solljusa landskapet höjde sig städse mörk mot skyn den långsträckta, dystra konturen av heden, bruten av de vilda, skräckinjagande bergen.

Åkdonet svängde in på en sidoväg, och så bar det uppför genom långa byvägar, sedan århundraden nötta av hjul och på sidorna begränsade av höga bankar med drypande mossa och köttiga mjältbräken. Gul­nande ormbunkar och fläckiga björnbärsbuskar glänste i den nedgående solens sken. Alltjämt gick vägen uppåt. Vi foro över en smal granitbro och sedan utmed kan­ten av en brusande bäck, som med fart kastade sig nedåt, fradgande och fräsande mellan de väldiga sten­blocken. Både vägen och vattendraget gingo genom en dal, där dvärgek och gran förekommo i mängd.