Hoppa till innehållet

Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
58
SJÄTTE KAPITLET

plattformen och såg länge Holmes’ gestalt, där han högväxt och allvarlig stod och blickade efter oss.

Resan gick fort och var angenäm. Jag tillbragte den med att göra mig närmare bekant med mina båda reskamrater och leka med doktor Mortimers hund. Inom några timmar hade den bruna jorden vikit för den rödaktiga, teglet för graniten, och röda kor betade på häckomgärdade ängar, där ett saftigare gräs och en yppigare växtlighet vittnade om ett mildare om än fuk­tigare klimat. Unge Baskerville såg ivrigt ut genom fönstret och skrek högt av förtjusning då han iakttog det devonshirerska landskapets alla egendomligheter.

— Jag har sett mig ganska mycket om i världen sedan jag reste härifrån, doktor Watson, sade han, men något jämförligt detta har jag aldrig sett.

— Jag har aldrig träffat på någon Devonshirare, som inte varit förtjust i sitt grevskap, anmärkte jag.

— Det beror på rasen lika mycket som på trakten, sade doktor Mortimer. Vi behöva blott kasta en blick på vår vän här för att upptäcka keltens runda huvud, inom vilket bor keltisk hänförelse och förmåga av hän­givenhet. Sir Charles’ huvud var av en ganska egen form, halvt gälisk, halvt irländsk till sina kännetecken. Men ni var väl mycket ung, när ni sist såg Baskerville Hall?

— Jag var en pojke, som inte kommit över ton­åren då min far dog och hade aldrig sett stamgodset, ty vi bodde i en liten villa vid södra kusten. Därifrån begav jag mig direkt till Amerika. Ni skall veta, doktor Watson, att allt det här är lika nytt för mig som för er, och jag kan inte beskriva vad jag är nyfiken att få se heden.

— Jaså, är ni det? Då blir er nyfikenhet snart till­fredsställd, ty där skymtar den redan, sade doktor Mor­timer och pekade ut genom fönstret.

Över fältens gröna rutor och en på sluttningen växande låg skog höjde sig på avstånd en grå, melankolisk kulle med en underlig, tandad topp, dunkelt och för­tonande, som ett sagans landskap, skådat i drömmen. Baskerville satt länge med ögonen fästa därpå, och jag läste i hans spanande blick hur mycket den betydde för honom, denna första åsyn av den plats, varest