tvivel med avseende på mannens tillräknelighet, så ohyggligt hade hans tillvägagångssätt varit. Vår char-à-bancs hade nu hunnit uppför backen, och framför oss reste sig heden i sin stora utsträckning, här och där beströdd med stenrösen och skrovliga klippor. En kall vind blåste emot oss därifrån och kom oss att rysa. Någonstädes på denna ödsliga högslätt lurade den djävulske mannen, gömd i en håla, likt ett vilddjur, och med hjärtat sjudande av illvilja mot hela det släkte, som förskjutit honom. Det fattades blott detta, för att det hemska intrycket av den ödsliga heden, den kyliga vinden och den mörknande himmelen skulle bli fullkomligt. Till och med Baskerville kände sig visst litet kuslig till mods, ty han drog till överrocken om sig.
Vi hade lämnat den fruktbara trakten bakom och under oss. Nu skådade vi ut över den. Solen stod lågt och dess sneda strålar förvandlade bäckarna till gyllne trådar och glödde mot den nyss upphöjda rödaktiga jorden samt på den breda skogsremsans lövmassor. Framför oss blev vägen allt ödsligare och ledde genom i rött och oliv skiftande sluttningar, här och där avbrutna av väldiga klippblock. Allt emellanåt passerade vi en och annan stuga med murar och tak av sten, utan en enda slingerväxt, som kunnat mildra det frånstötande intrycket. Plötsligt blickade vi ned i en skålformig dal, fläckvis bevuxen med dvärgekar och granar, snodda och vridna av åratals strid med stormen. Två höga, smala torn höjde sig över träden. Kusken pekade på dem med piskan.
— Baskerville Hall, sade han.
Ägaren till godset reste sig upp med flammande kinder och stirrande ögon. Några minuter därefter voro vi framme vid parkgrindarna — ett fantastiskt gallerverk i drivet järn med höga stolpar på ömse sidor, bevuxna med mossa och prydda med det Baskervilleska vapnets vildsvinshuvud. Grindstugan var en ruin av svart granit och blottad takresning, men mitt emot den låg en ny byggning, endast till hälvten uppförd — första frukten av sir Charles’ sydafrikanska guld.
Vi passerade genom grindarna och kommo in i alléen, där åter hjulen rullade fram på vissnade löv,
