och de gamla träden räckte ut sina grenar, som bildade ett dystert valv över våra huvud. Baskerville ryste, då han såg framåt den långa, mörka uppfartsvägen, från vars ändpunkt huset spöklikt glimmade emot oss.
— Var det här? frågade han med låg röst.
— Nej, i idegransalléen på andra sidan om byggningen.
Den unge arvingen såg sig omkring med mulen min.
— Det var inte underligt, om min farbror anade, att han skulle träffas av olyckor på ett sådant ställe, sade han. Här kan vem som helst bli rädd. Inom mindre än ett halvt år skall här bli elektrisk belysning längs hela vägen, och en ljuskastare av betydlig kraft skall stå framför dörren till hallen.
Alléen mynnade ut vid en stor gräsplan, och huset låg framför oss. I skymningen kunde jag se att mittelpartiet var stort och tungt med utskjutande pelargång. Byggningens hela framsida var draperad med murgröna, utklippt här och där, då ett fönster eller en vapensköld bröt den mörka slöjan. Från detta väldiga mittelparti höjde sig tvenne torn, ålderdomliga, krenelerade och försedda med många skottgluggar. Till höger och vänster om tornen sträckte sig modernare flyglar av svart granit. Ett dunkelt ljus trängde genom de med poster försedda fönstren, och från skorstenarna över det spetsiga, högvinkliga taket steg en enda svart rökpelare.
— Välkommen, sir Henry, välkommen till Baskerville Hall.
En lång karl hade trätt fram ur pelargångens dunkel för att öppna vagnsdörren. En kvinnas bild tecknade sig mot hallens gulaktiga belysning. Hon kom ut och hjälpte mannen att taga ned våra resväskor.
— Jag hoppas, sir Henry, att ni inte har någonting emot, att jag nu far hem, sade doktor Mortimer. Min hustru väntar mig.
— Nog stannar ni väl kvar till middagen?
— Nej, det kan jag inte. Troligen väntar mig nog också arbete där hemma. Jag skulle gärna stanna för att visa er rummen, men det kan Barrymore göra bättre än jag. Adjö så länge och tveka inte att natt eller dag skicka efter mig, om ni behöver mig.
