Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
64
SJÄTTE KAPITLET

— Menar ni, att ni och er hustru vilja flytta?

— Inte förr än det faller sig lägligt för er, sir.

— Men er släkt har ju tjänat här i många gene­rationer, inte sant? Det skulle kosta på mig, att börja mitt liv här med att skilja mig från gamla trotjänare.

Jag tyckte mig märka en viss rörelse i hovmästarens bleka drag.

— Jag känner det också svårt, och det gör min hustru med. Men om jag skulle vara uppriktig, så voro vi båda mycket fästade vid sir Charles, och hans död skakade upp oss och gjorde det smärtsamt för oss att stanna här. Jag tror aldrig, att vi kunna få något lugn på Baskerville Hall.

— Men vad ämnar ni då företaga er?

— Jag tror nog att vi skola kunna öppna någon affär. Sir Charles’ ädelmod har satt oss i stånd därtill. Och nu får jag kanske visa herrarna till sina rum?

Från den gamla hallen ledde tvenne trappor till ett fyrkantigt med balustrad omgivet galleri, och från i denna senare medelpunkt sträckte sig genom hela byggningens längd tvenne korridorer med dörrar till sov­rummen. Mitt rum låg i samma korridor som Baskervilles och nästan alldeles bredvid detta. Dessa rum föreföllo mycket modernare än husets midtelparti, och de glada tapeterna och talrika ljusen skingrade till en viss grad det dystra intryck vi fått vid ankomsten.

Men matsalen med dörr från hallen var ett dunk­lets och dysterhetens hemvist. Den var ett långt rum, i vilket ett trappsteg skillde den avdelning där familjen satt från den, varest de underordnade intogo sina mål­tider. I ena ändan fanns en musikläktare. Mörka bjälkar gingo i kors över våra huvuden, och över bjälkarna höjde sig ett rökigt tak. Belyst av flammande facklor och genljudande av den munterhet, som fordom rådde vid festliga lag, kunde det tagit sig annorlunda ut, men nu, då två svartklädda herrar sutto inom den ljuskrets, som bestods av en med skärm försedd lampa, sänktes rösten och man blev icke vidare uppspelt. En dunkel rad av förfäder i varjehanda dräkter, från riddarens på drottning Elisabets tid till bockskinnet under förmyn­dareregeringen, stirrade ned på oss och imponerade genom tystnadens vältalighet. Vi sade inte många ord,