Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
65
BASKERVILLE HALL

och åtminstone jag var glad, då vi till sist fingo gå in i det mera tidsenliga biljardrumet och röka en ciga­rett.

— Det här är sannerligen inte något muntert ställe, sade sir Henry. Jag förmodar att man vänjer sig vid det, men ännu är jag inte i stycke med det hela. Det förundrar mig inte, att min farbror blev en smula nervös, då han bodde ensam i ett sådant hus. Om ni ingenting har däremot, tror jag, att vi gå tidigt till sängs i afton, så torde allt taga sig gladare ut i morgon.

Innan jag gick och lade mig, drog jag undan gar­dinerna och såg ut genom fönstret, som vette åt den stora gräsplanen framför ingången. Bortom gräsplanen syntes tvenne trädgrupper, som klagande vredo sig för den växande stormen. Halvmånen tittade fram genom remnorna i de framåtjagande molnen. Vid dess kalla ljus såg jag bortom träden några brutna klippåsar och den melankoliska hedens långa, låga kurva. Jag drog åter för gardinen och tyckte, att mitt sista intryck var i stil med de föregående intrycken.

Det sista var det ändå icke. Jag var visserligen trött men spritt vaken och kastade mig oroligt av och an i sängen, längtande efter den sömn som flydde mig. Någonstädes i fjärran markerade en gäll klocka timmarnas alla kvarter, men för övrigt rådde dödslik tystnad i huset. Men plötsligt nåddes mitt öra mitt i natten av ett ljud — klart, skärande, omisskänneligt. Det var en kvinnas kvävdas nyftningar och så det oemotståndliga utbrottet av en okuvlig sorg. Jag satte mig upp i sängen och lyssnade. Ljudet var icke avlägset, bestämt kom det inifrån byggningen. En halvtimme väntade jag under stark spänning att få höra mer, men nu kunde jag intet förnimma utom klockans slag och prasslet av murgrönan mot väggen.



B. H. 5