Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
76
SJUNDE KAPITLET

på hösten. Skada, att jag inte fick den! Han talade helt obesvärat, men de små ljusa ögonen blickade oav­låtligt från flickan till mig och tillbaka igen.

— Jag kan se att presentationen redan ägt rum, sade han.

— Ja. Jag har alldeles nyss sagt sir Henry, att han kommit hit väl sent för att få se alla våra vackra orkidéer.

— Vem tror du då den här herrn är?

— Jag tar för avgjort, att det är sir Henry Baskerville.

— Visst inte, sade jag. Blott en ringa ofrälse, men en vän till honom. Jag är doktor Watson.

En harmsen rodnad gick över hennes uttrycksfulla ansikte.

— Då ha vi talat under oriktiga förutsättningar, sade hon.

— Jag tycker just inte det varit lång tid att tala på, anmärkte hennes bror med samma frågande blick som förut.

— Jag talade till doktor Watson, som om han varit bosatt här och ej blott på besök, sade hon.

— Det kan just inte intressera er, om det är för tidigt eller för sent för orkidéerna att blomma. Nu kommer ni väl i alla fall med oss till Merripit House?

Efter en kort promenad voro vi framme vid det tämligen oansenliga huset, som i de gamla goda tiderna tjänat någon boskapsuppfödare till en modern bostad. Det omgavs av en fruktträdgård, men som man kunnat vänta sig av läget, voro träden förkrympta och sneda, och hela stället gjorde ett torftigt och melankoliskt in­tryck. Vi blevo insläppta av en underlig, skinntorr gammal betjänt i nött dräkt, som var fullkomligt i stil med husets yttre. Där inne voro dock rummen stora och möblerade med en elegans, i vilken jag trodde mig spåra den unga damens smak. Då jag från fönstren skådade ut över den oändliga, med gra­nitklippor och stora stenar beströdda heden, som rullade ut sig ända bort till horisonten, kunde jag icke låta bli att undra vad det var, som förmått denne fint bildade man och denna vackra kvinna att bosätta sig i en sådan trakt.