Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
82
ÅTTONDE KAPITLET

platsen, där den ondskefulle Hugo säges ha råkat ut för sitt tragiska öde. Vi fingo vandra några mil på heden, innan vi kommo fram till stället, som var så hemskt och dystert, att det väl kunde giva upphov till hela historien. Mellan skrovliga klippblock vandrade vi fram i en liten dalsänka, som förde till en öppen, gräsbevuxen plan, här och där fläckad av vit ängsull. På planens mitt reste sig två stora stenar, nötta och väs­sade i topparna, så att de sågo ut som de väldiga hugg­tänderna på något oerhört stort djur. Till punkt och pricka överensstämde alltsammans med scenen för det gamla sorgespelet. Sir Henry blev mycket intresserad och frågade upprepade gånger Stapleton, om denne verk­ligen trodde på möjligheten av övernaturliga ingrepp i människornas öden. Han låtsades skämta, men det märktest ydligt, att han menade allvar. Stapleton sva­rade mycket reserverat, men det var lätt att se, att han sade mindre än han menade, och att han icke ville uttala sig tydligare av finkänslighet för baroneten. Han berättade flera exempel på fall, där familjer fått lida till följd av onda andars inflytande, och då han läm­nade oss, hade vi fått det intrycket, att han delade den gängse folktron.

På återvägen intogo vi lunch på Merripit House, och det var då, som sir Henry gjorde fröken Stapletons bekantskap. Från första ögonblicket han såg henne, tycktes hon öva en stark dragningskraft på honom, och jag skulle nästan tro, att böjelsen var ömsesidig. På hemvägen ville han oupphörligt tala om henne, och sedan dess har knappast en dag förgått utan att vi träffat både brodern och systern. De dinera här i afton, och det talas om, att vi skola komma till dem i nästa vecka. Man hade kunnat förmoda, att Stapleton med nöje skulle se, att ett sådant giftermål komme till stånd, och dock har jag flera gånger iakttagit tecken till det största ogillande hos honom, när sir Henry ägnat hans syster någon uppmärksamhet. Han är tvivelsutan mycket fästad vid henne, och hans liv skulle bli ganska ensligt, om hon gifte sig, men nog vore det höjden av självviskhet, om han lade hinder i vägen för ett för henne så briljant parti. Jag är dock alldeles säker om, att han icke vill, att deras förtrolighet skall övergå till