Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
83
BARRYMORE VID FÖNSTRET

kärlek, och flera gånger har jag observerat, att han sökt förekomma varje téte-à-téte dem emellan. Apropos det, så blir det för mig mycket svårare att följa dina föreskrifter och inte låta sir Henry gå ut ensam, om till våra övriga svårigheter nu också sällar sig en kärleksaffär. Min popularitet skulle lida ett betydligt avbräck, om jag efter bokstaven utförde dina order.

Häromdagen — i torsdags för att vara riktigt nog­grann — var doktor Mortimer här på lunch. Han hade anställt grävningar i en kummel i Long Down och hittat en förhistorisk dödskalle, som väckt hans stora förtjusning. Aldrig har jag sett någon som så helt går upp i sin vurm. Stapletons kommo hit längre fram på dagen, och den gode doktorn tog oss på sir Henrys begäran med sig till idegransalléen för att visa oss hur allt gått till den sorgligt minnesvärda kvällen. Idegransalléen är en lång, dyster gång mellan tvenne väggar av klippt häck, på ömse sidor kantad med en smal gräsremsa. Vid alléens bortersta ända ligger grin­den, vid vilken den gamle mannen stått och rökt och cigarraskan fallit. Den är av vitmålat trä och försedd med klinka samt leder till den vida heden. Jag drog mig till minnes den teori du uppställt rörande förloppet och försökte tänka mig tilldragelsen så som den ägt rum. Då den gamle stod där vid grinden, fick han se någonting närma sig från heden, någonting som skrämde honom till den grad, att han förlorade all besinning och började att storspringa, tills han föll ned, död av fasa och utmattning. Genom denna långa, dystra gång hade han flytt — för vad? Månne för en av hedens vallhundar? Eller för en spöklik hund, svart, tyst och övernaturligt stor? Hade mänsklig ondska varit vid verket här? Visste den bleke, vaksamme Barrymore mera än han fann för gott att tala om? Allt var så dunkelt och svävande, men så hägrar ju också alltid brottets mörka skugga i bakgrunden.

Ännu en granne har jag träffat, sedan jag sist skrev, nämligen herr Frankland på Lafter Hall, beläget om­ kring fyra eng. mil söder om Baskerville. Han är en äldre man, har rött ansikte och vitt hår samt är mycket kolerisk. Han vurmar på den brittiska lagen och har ödat en stor förmögenhet på processer. Han bråkar för