avhjälpt, så vida den unga damen själv ej har någonting däremot, ty sällan har jag sett en man så betagen i en kvinna som han i vår vackra granne, fröken Stapleton. Detta oaktat tyckes dock icke allt härvidlag gå så lätt och ledigt som man kunnat ha anledning vänta. I dag till exempel råkade vår vän ut för en stötesten, som gjort honom både ledsen och orolig.
Efter det nyss anförda samtalet om Barrymore satte sir Henry på sig hatten och gjorde sig färdig att gå ut. Naturligtvis följde jag hans exempel.
— Jaså, kommer ni med, Watson? sade han och gav mig en underlig blick.
— Det beror på, om ni ämnar er ut på heden, sade jag.
— Ja, det gör jag.
Då känner ni mina instruktioner. Jag vill inte gärna synas ogrannlaga, men ni hörde hur allvarligt Holmes ålade mig att inte lämna er, framför allt att inte låta er ensam begiva er ut på heden.
Sir Henry lade småleende sin hand på min axel.
— Min käre vän, sade han, Holmes kunde inte förutse vissa saker, som hänt mig, sedan jag kom hit. Ni förstår väl vad jag menar? Jag är säker på, att ni minst av allt skulle vilja vara mig till besvär. Jag måste nu gå ensam.
Jag kände mig verkligen förlägen och visste varken vad jag skulle säga eller göra, och innan jag besinnat mig, hade han tagit sin käpp och gått.
Men sedan jag betänkt saken började mitt samvete livligt förebrå mig, att jag under någon förevändning släppt honom ur sikte. Jag tänkte mig, hur det skulle kännas, om jag nödgades komma tillbaka till dig och berätta, att någon olycka inträffat i följd av min avvikelse från dina föreskrifter. Möjligen skulle jag kunna hinna upp honom, och så begav jag mig genast på väg åt det håll, där Merripit House ligger.
Jag skyndade framåt av alla krafter utan att se skymten av sir Henry, förrän jag kom till det ställe där gångstigen till heden viker av från landsvägen. Rädd för att jag ändå möjligen gått vilse, steg jag upp på en kulle, från vilken jag kunde få en överblick över grannskapet — samma kulle vars ena sida
