Hoppa till innehållet

Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
90
NIONDE KAPITLET

utgöres av stenbrottet. Då fick jag genast syn på ho­nom. Han var där framme på stigen, ungefär en fjär­dedels mil från mig, och vid hans sida såg jag en dam, som inte kunde vara någon annat än fröken Stap­leton. Det var alldeles tydligt, att det redan kommit till förklaring dem emellan, och att de stämt möte här. De gingo långsamt framåt, fördjupade i sitt samtal, och jag såg henne göra små livliga rörelser med händerna, som om hon velat ge eftertryck åt vad hon sade, un­der det att han hörde på mycket uppmärksamt och ett par gånger skakade på huvudet, som om han avgjort varit av annan mening än hon. Jag stod där bland ste­narna och såg på utan att rätt veta vad jag skulle taga mig till. Att följa efter dem, hinna upp dem och avbryta deras förtroliga samtal stred ju mot vanligt folkvett, och dock var det min otvetydiga skyldighet att ej ett ögonblick släppa honom ur sikte. Det var just inte någon rolig uppgift att spionera på en vän, men jag hade verkligen intet annat att göra än att ob­servera honom uppifrån kullen och att freda mitt sam­vete med att jag efteråt skulle bekänna för honom vad jag gjort. Sant är, att om någon fara plötsligt hotat honom, så var jag för långt borta att kunna vara till någon hjälp, men nog håller du väl ändå med mig om, att min belägenhet var ganska kinkig och att jag ej hade något val?

Vår vän sir Henry och den unga damen hade gjort halt på stigen och stodo fördjupade i sitt samtal, när jag på en gång märkte, att jag ej var enda vittnet till deras möte. Någonting grönt, som fladdrade i luften, ådrog sig min uppmärksamhet, och nästa ögonblick såg jag, att detta fladdrande föremål bars på en käpp av en man, som färdades på den knaggliga marken. Det var Stapleton med sin insektshåv. Han var de unga tu mycket närmare än jag och tycktes gå åt deras håll. I detsamma drog sir Henry plötsligt den unga damen till sig. Han hade lagt armen om livet på henne, och hon vände bort ansiktet och tycktes vilja göra sig fri. Han böjde sitt huvud mot hennes, och hon lyfte avvär­jande upp handen. I nästa ögonblick ryckte de sig ifrån varandra och vände sig hastigt om. Stapleton var an­ledningen till detta. Han kom hals över huvud