Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
93
LJUSET PÅ HEDEN

syster, behövde jag inte skämmas för, och att jag hop­pades, att hon en gång skulle hedra mig genom att bli min maka. Detta tycktes ej förbättra saken, och då blev också jag ond och svarade honom med mera hetta än jag bort göra, efter hon stod bredvid. Slutet blev, att han, som ni såg, marscherade av med henne, och här står jag, som om jag tappat både handskar och vantar. Säg mig, Watson, vad allt detta skall betyda, och jag stannar i större förbindelse hos er, än jag någonsin kan avbörda mig.

Jag försökte att förklara saken både si och så, men jag visste verkligen inte själv, vad jag skulle tänka. Så väl vår väns titel som hans förmögenhet, ålder, karaktär och utseende talar till hans fördel, och jag vet inte något, som han har emot sig, om ej det olycksöde, som vilar över familjen. Att hans avancer så ohövligt blivit tillbakavisade, utan att det tagits någon hänsyn till flickans egna önskningar, och att hon utan invändning funnit sig i sitt öde, förefaller högst be­synnerligt. Våra gissningar upphörde emellertid, och vi lugnades av Stapleton själv, som avlade ett besök hos sir Henry samma eftermiddag. Han hade, sade han, kommit för att be om ursäkt för sin ohövlighet på mor­gonen, och efter ett långt enskilt samtal med sir Henry i dennes skrivrum blev resultatet det, att osämjan bila­des, och till tecken av försoning skola vi dinera på Merripit House nästa fredag.

— Inte vill jag ändå påstå, att mannen är klok, sade sir Henry. Jag glömmer aldrig uttrycket i hans ögon, när han kom rusande på mig i morse, men det erkänner jag, att hans sätt att be om ursäkt var mönstergillt.

— Kunde han på något sätt förklara sitt upp­förande?

— Han säger, att hans syster är hans allt i världen. Det är helt naturligt, och det gläder mig, att han för­står att uppskatta henne. De ha alltid varit tillsam­mans, och efter hans beskrivning måtte han ha fört ett mycket isolerat liv utan annat sällskap än hennes, så att tanken att förlora henne syntes honom förfärlig. Han hade inte förstått, sade han, att jag börjat fästa mig vid henne, och då han med egna ögon fick se att så