Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
92
NIONDE KAPITLET

att antingen är det han eller jag, som borde klädas i tvångströja. Vad är det för fel med mig? Ni Watson, har nu några veckor levat tillsammans med mig, och nu ber jag er ärligt säga vad ni tänker. Har ni nå­gon anledning att tro, att inte jag skulle bli en god man, om jag fick en hustru, som jag älskade?

— Nej, det har jag visst inte.

— Min ställning i världen kan ju ingen klandra, så det måtte vara mig själv han inte kan med. Vad har han emot mig? Så vitt jag vet, har jag aldrig gjort en mask för när; och ändå ville han inte låta mig röra vid hennes fingerspetsar!

— Sade han det?

— Det och mera till. Det skall jag tala om för er, Watson, att ehuru jag endast känt henne några veckor, så var det något som genast sade mig, att hon var skapad för mig, och också hon — ja, nog var hon lycklig i min närhet, det kan jag då svära på. Det är ibland ett ljust uttryck i kvinnoögat, som säger mer än ord. Men han har aldrig låtit oss träffas på tu man hand, och först i dag trodde jag mig ha funnit ett tillfälle att få tala några ord med henne utan vittnen. Hon ville gärna stämma möte med mig, men när hon kom, var det inte om kärlek hon ville tala, och skulle icke heller ha låtit mig göra det, om hon fått råda. Hon återkom oupphörligt till, att här var det farligt att vistas och sade, att hon ej skulle känna sig lycklig, förrän jag rest härifrån. Jag svarade, att sedan jag sett henne, hade jag inte brått att lämna trakten, och att om hon verkligen önskade, att jag skulle resa, så kunde ej hennes önskan uppfyllas, om hon inte ställde det så, att hon kunde följa med. Och därmed var ju frieriet färdigt, men innan hon hann svara, kom den där ohövliga brodern sättandes och såg ut som en galning. Han var blek i synen av ilska, och hans ljusa ögon flammade av ursinne. »Vad tog jag mig till med den unga damen? Hur vågade jag ägna henne en uppmärksamhet, som var henne motbjudande? Trodde jag, att jag kunde göra vad som helst för att jag var baronet?» — Hade han inte varit hennes bror skulle han minsann ha fått svar på tal. Som det nu var, sade jag honom, att de känslor jag hyste för hans