Hoppa till innehållet

Sida:Begreppet fast egendom.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
107
Om begreppet fast egendom.

Frånser man till en början detta undantag, så kan tillgreppet af växande alster behandlas såsom ett nyttjande af den fastighet, hvarå de växa, allenast under den förutsättning, att äfven själfva dessa alster äro en del af fastigheten; äro de åter själfständiga saker, måste det olofliga tillegnandet af dem falla under kategorin stöld. Omvändt kan dock icke af den omständighet, att tillegnandet af växande alster behandlas såsom stöld, slutas, att lagen anser dem vara själfständiga saker och icke en del af fastigheten. Det måste nämligen märkas, att det växande alstret genom att afskiljas från fastigheten blir en sak för sig, och att således dess afskiljande och tillgripande kan behandlas såsom stöld, ehuru lagen anser alstret, medan det ännu är förenadt med jorden, vara en del af denna.

Då nu det olofliga tillegnandet af de å jorden växande organiska alstren i 1734 års lag betraktas, icke såsom tillgrepp af för sig bestående saker, utan såsom ett olofligt nyttjande af fastigheten, så följer häraf med logisk nödvändighet, att lagen anser organiska alster, så länge de äro förenade med jorden, vara beståndsdelar af denna. Vid sådant förhållande och då delen följer det hela, äro desamma äfven i den persons ego, hvilken är fastighetens egare. Denna sats synes vid första påseendet måhända öfverraskande, särskildt då man sammanställer den exempelvis med landbos rätt; ty satsen innebär, att äfven grödan å åker, som af landbon häfdas och innehafvas, icke eges af denne utan af jordegaren – en slutsats, hvilken kanske tyckes oförenlig med hvad faktiskt gäller. En närmare undersökning visar dock, att nämda sats är riktig äfven i nu påpekade konsekvens, och att denna ingalunda står i strid med innehållet af den rätt till afkomsten från legd jord, hvilken enligt lag tillkommer landbo.

Bland de befogenheter, hvilka ingå i eganderätten,

    fall, att någon går utöfver den rätte gränsen mellan sin och grannens mark, eller där öfverhufvud det olofliga afbärgandet innefattar utöfningen af besittningshandlingar; jfr BB 8: 1 och Om klander åjord s. 67. I öfrigt faller i 1734 års lag olofligt tillegnande af de genom mänskligt arbete frambragta organiska alstren under begreppet stöld.