hvad han i fall af afskiljandet komme att hafva. Den som besitter det sammanfogade (resp. egaren af hufvudsaken) synes därför vara berättigad att, då egaren till den ena af de sammanfogade sakerna söker få densamma afskild och utlämnad, afböja vindikationen genom att erbjuda honom ersättning, hvars belopp måste falla emellan det värde, den vindicerade saken före föreningen hade objektivt eller för egaren, det värde, den komme att hafva, där den blefve afskild, utan att den andra saken skadades och sedan kostnaden för afskiljandet afräknats, samt den förhöjning i värde, den andra saken vunnit genom den vindicerade sakens sammanfogande med densamma.
17 §. Den naturliga uppfattningen synes vara den, att organiska alster äro en del af den fastighet, hvarå de växa. Detta är äfven 1734 års lags uppfattning, såsom framgår främst däraf, att det olofliga tillegnandet af växande organiska alster – på ett undantag när – af lagen behandlas såsom åvärkan. Betydelse af åvärka är egentligen: utifrån invärka på, bruka, nyttja jord,[1] utan att ordet i och för sig angifver nyttjandets oloflighet; efterhand har dock åvärkan kommit att beteckna ett olofligt nyttjande.[2] Åvärkan begår likasåväl den, hvilken sår i annans åker eller ingärdar af hans odlade mark[3] eller skog,[4] som den, hviken från annans äng tillegnar sig växande gräs eller från hans skog olofligen tager torf, trän eller andra skogsprodukter. Endast för sådana alster af jord, för hvilkas frambringande erfordrats mänskligt arbete, gör lagen ett undantag, i det att den behandlar det olofliga tillegnandet af dessa, äfven om de vid tillgreppet ännu sammanhänga med jorden, såsom stöld.[5]
- ↑ Jfr min afhandling "Om klander å jord" s. 67; samt BB 10: 5 "kärer någon till annan för intagor, eller annan åvärkan".
- ↑ Jfr t. ex. BB 8 rubr. 1, 2, 3; 10 rubr. 1, 2, 4, 5, 6, 7.
- ↑ BB 8 rubr. 1, 3.
- ↑ BB 10 rubr., 6.
- ↑ MB 40: 5; 41: 1. Visserligen känner lagen åvärkan äfven i fråga om åker; men medan hvarje tillegnande af växande gräs från annans mark, vare sig det sker å grannens angränsande teg eller annorstädes eller af den, som hvarken eger eller innehar jordbruk, behandlas såsom åvärkan, är i fråga om åker åvärkansbegreppet inskränkt ill det
