häraf sluta, att rätten att "taga grödan" är en rättighet, som tillkommer jordens egare, så framt icke någon med laga rätt sått, i hvilket fall denne är berättigad till afkomsten.[1] Ehuruväl uttrycket att "taga grödan" just synes innefatta en separationsrätt, sådan som emfyteutans enligt romersk rätt, afser väl lagen här likasom öfverhufvud eljes endast att angifva den så att säga ekonomiska innebörden af den rätt, som är i fråga, utan att dennas teoretiska natur bestämmes. Hvad lagen vill hafva sagdt är blott det, att grödan skall tillfalla den, hvilken med laga rätt sått; huru dennes rätt teoretiskt skall förklaras berör lagen alldeles icke. Men å andra sidan är af vigt at bemärka, att lagens vare sig uttryckssätt eller uppfattning åtminstone icke gifver anledning till, än mindre nödvändiggör antagandet, att landbo, usufruktuarie eller besittare under eganderättstitel vore egare till de å jorden växande alstren. Och på samma gång den afkomsträtt, dessa tillkommer, väl inrymmes i en rätt af nyss antydda innehåll, nämligen att den berättigade i och med alstrets skiljande från jorden förvärfvar eganderätt därtill, äfvensom är befogad att med uteslutande af andra företaga afskiljandet, är afkomsträttens teoretiska bestämmande såsom en dylik separationsrätt den enda, som står i öfverensstämmelse med en logisk uppfattning af sakbegreppet.
En anomal företeelse härvid äro likväl de så kallade bärande träna. Ty på samma gång lagen medgifver kronan sådana befogenheter med afseende å bärande trä på skattejord, som i regeln tillkomma endast den värklige egaren, har
- ↑ Jfr ock GB 11: 2; 13: 4, 5; 15: 1; ÄB 12: 9; JB 9: 7; BB 19: 2.
eganderättsfång och på lagligt sätt kommit i besittning af jorden; och såsom lagligt besittningsförvärf anses det, som tillkommit, icke genom egenmakt (våld), jfr JB 18: 1 och denna tidskrift 1884 ss. 9, 16, utan genom frivillig upplåtelse af den, som därförinnan innehade jorden såsom egen, eller genom annat laga sätt för besittningens öfvergång; jfr JB 10 rubr. 1, 2 och denna tidskrift 1884 ss. 15, 16, UB 5: 6, ÄB 13: 2, JB 11: 1, 4; 8: 2. I hufvudsak öfverensstämmer således 1734 års lags stadganden på ifrågavarande område med hvad enligt prof. Matzen gäller i dansk rätt och af honom förmenas såsom liggande i sakens natur kunna anses såsom gällande äfven i den svenska rätten.
