egendomliga läget att nödgas anse vissa från jorden ännu icke afskilda mineral såsom lösören, andra åter – nämligen alla som icke äro underkastade inmutning – såsom beståndsdelar af fastigheten. Men frånsedt denna oegentlighet förutsätter antydda uppfattning, att de inmutning underkastade mineralen, så länge de icke äro inmutade, äro res nullius, till hvilka eganderätt förvärfvas genom inmutning; ock då med inmutningsrättens förvärkande inmutarens eganderätt bortfaller, borde desamma ånyo blifva res nullius. En dylik konstruktion leder emellertid till följder, hvlka visa att densamma är oriktig. Den innefattar bland annat, att det stode hvem som helst fritt, så länge icke fyndighet af inmutning underkastade malmer eller mineral blifvit inmutad eller sedan inmutningsrätten förvärkats, att därifrån taga och tillegna sig af malmen eller mineralet, utan att jordegaren egde förhindra ett dylikt tillgrepp, så vidt det skedde utan att jordegarens mark beträddes eller han annorledes stördes i sin nyttjanderätt, samt att tilgreppet såsom sådant aldrig vore underkastadt ansvar, om än möjligen det sätt, hvarpå tillegnandet i ett gifvet fall försiggått, vore straffbart. Orimligheten af en sådan konsekvens ligger emellertid för öppen dag, särskildt i det fall, att grufva är öfvergifven, då denna och de därinvid befintliga varpen icke vidare få utan egarens samtycke inmutas, så mycket mindre kan det vara någon tillåtet att, utan att ens förvärfva sig inmutningsrätt, tillegna sig af malmen i grufvan. De inmutning underkastade mineralens uppfattande såsom res nulllius tvingar också att antaga att, då vid en lagändring området för inmutning inskränkes, såsom exempelvis genom nu gällande inmutningsstadga skedde, en mängd ting, hvilka förut varit res nullius, omedelbart i följd af lagändringen öfvergå i den persons ego, å hvars mark de finnas. Sålunda var enligt den tidigare inmutningsstadgan marmorbrott underkastadt inmutning, medan däremot inmutande af sådant icke vidare tillåtes. Icke inmutadt marmorbrott skulle således intill det ögonblick, då förstnämda stadga trädde i kraft, hafva varit res nullius, men i samma ögonblick blifvit en jordegarens tillhörighet.
