102
uppbjuden, som han besvarade med en djup, ironisk bugning. Huru hade jag väl ett enda ögonblick kunnat tro, att denna person gjort något intryck på henne! Fadrens varning var alldeles öfverflödig... men kanske — hviskade en dåraktig stämma i mitt bröst — kanske har han öppnat hennes ögon för min stilla böjelse och visa att jag ej är henne helt och hållet ovärdig. Hennes ögon sågo dervid så vemodigt forskande på mig, som om de sågo hvad jag tänkte, och som om de ville afbedja allt det lidande de förorsakat mig. Jag var som berusad. Nu eller aldrig tänkte jag åter. Nu eller aldrig. I cotillonen skall det ske.
Aftonen framskred, det led mot balens slut, cotillonen skulle börja. Jag trodde knappt sjelf på min lycka, då jag ändtligen vid hennes hand uppställde mig i dansen. Just som vi tagit plats visade sig hr Barth på andra sidan. Detta oroade mig dock ej mycket, ty hon bad mig nästan i samma ögonblick söka oss en annan plats, emedan hon märkte att det drog från dörren. Jag uppfyllde genast hennes önskan. Men på vår nya plats var hon ej heller tillfreds, utan valde sjelf en vid fönstret, hvilken jag tyckte vara just den värsta af alla, emedan här drog förskräckligt. Ett ögonblick derefter infann sig hr Barth åter, och bibehöll nu hårdnackadt sin plats. Han hade ej sjelf någon dam, han blandade sig blott nonchalant i turen då det föll honom in. Men han bemäktigade sig så uteslutande samtalet med Fredrika, att jag blott då vi dansade fram kunde vexla några ord med henne. Ack, den gången förstod jag ej att hela flyttningen var en list för att undgå fadrens ögon; han höll stark utkik från spelbordet. Från den andra sidan kunde han ej
