Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

104

kavaljer som vill dansa med er, men som ej sjelf törs bjuda upp. Nej, mina herrar och damer! nu är det ingen pardon, nu ska alla, de må gå med käpp eller krycka, upp och dansa långdansen.

Det var ej värdt att streta emot. Jag måste dansa, och med mamsell Borre. Långdansen började. Värden höll bokstafligen sitt löfte. Alla som gjorde anspråk på mensklig skapnad drogos in i dansen. Han skonade hvarken ålder eller kön, han skonade ej barnet i moderlifvet, ty äfven unga fru S. visade sig uppe i dansen. De äldre herrarne blefvo uppryckta från spelborden, och ej alla fingo tid att bortlägga sina pipor. Hushållerskan enleverades med punschslefven i handen. Till och med de vördnadsvärda gamla fruarna, hvilka trodde sig säkra i sin värdighet som soffa-damer, grep han, den obeveklige. Alla dessa figurer rörde sig bacchantiskt om hvarandra i den vilda, burleska dansen; det sista bandet som höll uppsluppenheten tillbaka hade brustit, man brydde sig ej mera om timmermärkarens handskar, ej ens platsen under ljuskronan respekterades. Jag sjelf gick mekaniskt som en sömngångare bland allt detta virrvarr. Till min lättnad voro de andra herrarnes hjernor så omtöcknade att min förvirring ej synnerligt märktes.

Kaffet var drucket, man rustade sig till hemresan. Fogden hade redan begifvit sig af. Inne i sängkammaren var ett förskräckligt tumult och sladdrande innan damerna fingo på sig sina ytterplagg, innan alla dessa brokiga sommarfoglar krupit in i sina puppor igen och småningom försvunnit. Jag hade i hast hjelpt Fredrika att påtaga den röda kappan med skinnbrämet och knytit hennes kängor samt sprang nu ut för att