Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
107

nere för att taga reda på släden hade de bytt kappor; de äro ungefär af samma längd. Men för hvad ändamål hade denna komedi uppförts? Afsåg den blott ett grymt gyckel? Ack, nu förstår jag allt. Fredrika skulle äfven köras kem! O qvinna! utbröt jag med Frithiof,

»Den första tanke, som Loke hade,
Det var en lögn, och han sände den
I qvinnoskepnad till jordens män.»

En hel timme efteråt hörde jag bjellror. Jag tittade ut; de kommo. Det var hon, den hjertlösa varelsen, den dubbla löftesbryterskan. Månen hade gått ned och dagsljuset började frambryta grått, nyktert och trist, likasom det ljus som gick upp i min själ. Då jag såg preliminaristen hjelpa henne ur släden och skyndsamt begifva sig af igen, blef jag lugnare; min förbittring gaf rum för ett oändligt, djupt förakt.

Då jag dagen derpå kom ned i hvardagsrummet, voro alla der församlade.

— Nå, min kära M., hvad tyckte ni om balen? ropade fogden vänligt emot mig. Det gick lustigt till. Det är bara länsman som kan ställa till sådana baler. Det var ej många af herrarne som voro säkra på sina ben. Jag är rädd för att äfven vår vise, höglärde hr M. var en smula på kneken, eller hur? Ha, ha, ha!

— Tyvärr! det kan icke nekas, svarade jag, vi äro alla skröpliga varelser. Men det är mamsell Fredrika, som jag körde för i natt, hos hvilken jag har att afbedja mina synder.

— Jag hoppas, mamsell Lemvig, sade jag, och fästade på henne en genomträngande blick, jag hoppas att ni ej minnes något af det dumma prat, hvarmed