En dag kom jag in i tants rum. Hon var icke der. Jag skyndade naturligtvis fram till bokskåpet, men det var stängdt. Litet otålig kastade jag mig i en länstol, och mina blickar föllo på comtess Mathildas porträtt. Det förekom mig som om jag sett det för första gången; i detta rum hade jag hittills blott haft tanke för ett föremål. Hennes ögon hvilade på mig; jag gick åt sidan, de följde mig; det förundrade mig, och ovilkorligen trädde jag rakt fram till porträttet. Det var en sittande dam i sin tids drägt, en äppelgrön klädning och det friserade och pudrade håret sammanbundet med ett ljusrödt band. Hennes utseende var så utomordentligt fint och eteriskt, att det såg ut som om endast den styfva korsetten hölle henne upprätt, och att hon utan den skulle ha sjunkit ihop likasom en späd convolvolusstängel, från hvilken man borttager blomsterkäppen. Jag kunde icke den gången sjelf förklara hvad som grep mig så starkt vid beskådande af detta porträtt; först sedermera har jag förmått det. Jag förstod icke att tyda denna dödliga blekhet, som det röda sminket gjorde än mera märkbar, eller glansen i dessa ögon, som hade någonting öfverjordiskt tindrande, något fridfullt med sig. Dessa ögon sågo på oss, men sågo oss icke; de sysselsatte sig icke mera med något jordiskt, de visste icke en gång af det svaga drag af smärta, som nästan omärkligt syntes omkring munnen, såsom den sista döende efterklangen från redan förstummade strängar. Det hvita perlbandet hvilade på ett bröst. som icke mera häfde sig af oro och jordisk förväntan, Armar och händer hade samma prägel: de långsträckta, aristokratiska fingrarna voro så genomskinligt tunna, som de späda, blekröda knopparna af den vilda caprifolium;
