Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

8

»Åh,» mente mamma, »med lärdomen har det ingen nöd, hon förifrar sig minsann inte. Men om jag kan begripa, hvarifrån hon får alla romaner! Jag har tagit nyckeln ur låset till min mans bibliothek; men de komma fram såsom genom trolleri. Föreställ er, fru S., hvad som hände i går! Jag kommer oväntad in från trädgården; Johanna börjar sy så omåttligt flitigt, att jag märker oråd ... ganska rigtigt! hon sydde utan synål, och under bordet låg, hvad ... menar ni väl! ... »Koronato, den fruktansvärde banditen»! Innan jag hann yttra något, säger Johanna: »Kan du gissa, mamma, hvem Koronato var? Tänk! det var den sköna Bianka, dogens egen gemål, som var förklädd!»

Tant såg upp från sin sticksöm. »Dogens egen gemål! har man hört på maken!»

»Här på Kungsgård är jag tryggare, fortfor mamma; här kan hon få springa romangrillerna litet af sig.»

Tant började så ifrigt sticka igen, att hon tappade åtskilliga maskor.

Emellertid satt Johanna i den obemärktaste vrån af parken, fördjupad i tionde bandet af Sir Charles Grandissons historia, eller ock följde hon ett af Lafontaines älskande par genom deras otaliga vedervärdigheter och olyckor. Under tiden erinrade mig aftonkylan och den tilltagande skymningen, att det var tid att återvända; men oftast hämtade mig tant sjelf till qvällsvardsbordet, hvilket, då väderleken så tillät, dukades under de stora lönnarne på gården. Här samlade sig efterhand de många, splittrade partierna. Smågossarna infunno sig andfådda, solbrända och hungriga som vargar; men de unga flickorna hade blifvit ännu mera blida och informatorn ännu allvarligare.