Vid badorten och i dalen.
En ung, tysk författare kallar någonstädes de
tyska badorterna: »Anstalten wo man sich mit Anstand
langweiligen kann.» Detta säges om de utländska
badorterna, dessa rendez-vous-platser för den förnäma och
rika verlden. Hvad skola vi väl då säga om de
norska? Och likväl ha de norska badorterna just i sin
oansenliga början ett företräde, som man kanske ej
genast upptäcker då man låter de anspråkslösa namnen
Moss, Sandefjord, Eidswold passera revy. De besökas
nemligen af sjuka, idel sjuka, verkligt sjuka, som vilja
bli friska; de ha ännu ej frångått sin ursprungliga
bestämmelse, och de undgå derför också det urartande
som är en följd af det kulturtillstånd, hvarpå den
omnämnde författarens karakteristik passar in. Våra
badorter skola af goda skäl aldrig uppnå den punkt som
gör dem till asyler för intriger och förnämt
dagdrifveri. De som besöka dessa badorter har den tunga,
bleklagda nödvändigheten ditfört — folk, som efter att
samvetsgrannt ha rådfört sig med Gud, sin doktor och
slägt och vänner, beslutat att uthärda en kort tids pina
för utsigten att bli af med sin rheumatism, sina lefver-
och magåkommor. Man ser hvilken vinst det redan är
att resa dit såder utan alla pretentioner. Man kommer
