Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

110

dessutom till en vacker, landtlig trakt, der familjerna på stället emottaga en vänligt och gästfritt. Beqvämligheterna på stället?... nå-ja, man har ju ej kommit dit för att ha det beqvämt! Och hoppet, som stiger ju sämre patienten befinner sig, breder sitt milda skimmer öfver det hela.

Dessa och många andra betraktelser har man tid att anställa på den väg som för från Christiania till badanstalten Eidswold; en tråkigare, längre väg kan man ej lätt tänka sig. Men har man ej alltför mycket förargat sig öfver skjutspojkarne, den steniga vägen och de nakna sandslätterna, så skall man känna sig behagligt upplifvad när man nått den sista aftagsvägen från den stora stråkvägen som beherrskar trakten omkring badorten, och en nejd af helt annan och rikare beskaffenhet plötsligt utbreder sig i en vacker aftonbelysning. Väldiga åkrar sträcka sig mellan de begynnande dalsänkor, som längre ned mot elfven förlora sig i mörka, hemlighetsfulla skogar; midt på slätten, bland löfskog och alléer, höjer kyrkan sin spira, till höger blänka rutorna i prestgården mellan de stora, mörka träden, hvilka nästan helt och hållet öfverskygga den gamla byggnaden — till venster ser man en skymt af Vormen, som alltmera utvecklar sin herrlighet. På mig gjorde denna scen ett så mycket djupare intryck som jag, en gång så förtrolig med densamma, nu återsåg den som främling. Jag var ej badgäst, icke en gång gäst, jag var resande.

Det var en rå, kall morgon; himmelen hängde tung och molndiger ned mot fjellsidorna och undanskymde alldeles den stolta Mjösen. Vormen såg grå och smutsig ut, och hvar gång en vindfläkt kom, droppade det