af de våta träden i alléen som leder dit ned. På gårdsplanen vandrade badgästerna med sin allvarsamma min fram och tillbaka. Man kan genast se på någon som går för att gå, att han ej har något bestämdt mål; en viss sorglöst lugn min röjer honom; en brunnsgäst deremot har alltid en min som en affärsman eller en som går ärenden. Djupt ned i en trång dalklyfta vid sidan af gården varseblir man det egentliga brunnshuset, en liten brädbyggnad, genom hvars dörr brunnsgästerna svärmade ut och in. Uppför en trappa, som såg ut som om den varit improviserad af en gärdsgård på en regndag, kom man in i salongen, i hvars ena ända brunnen är belägen. Rundtomkring salen sträckte sig en träbänk; en soffa fanns der äfven. På ena väggen hängde ett praktexemplar af grundlagen, omgifvet af vissna guirlander och på motsatta väggen en af de många sorgliga karrikatyrerna af stackars Henrik; en vänlig fruntimmershand hade med en frisk krans försett detta minnesmärke af konstens barndom i vårt land. Här var mycket lifligt. Man beräknade badgästernas antal detta år till emellan 120 och 150. Det året var ett af badortens första, och vid denna tid af dagen voro alla samlade. Här linkade halta och lama, här spatserade fruar och mamseller, här kurtiserade man och hviskade om sin nästa; bönder i grå tröjor, »döler» i röda mössor, bondhustrur och flickor från Guldbrandsdalen i sina egendomliga drägter med den rika, brokiga hufvudskruden hvimlade om hvarandra, och midt i svärmen spatserade arm i arm några unga herrar fram och tillbaka. Alla sände oroliga och forskande blickar upp till ett litet ur på väggen och stadnade blott för att fylla glaset och med mera eller mindre grimacer tömma
