Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

118

— Min dal, min älskade dal! ropade jag... Må dig vederfaras hvad som helst, må du förblifva såsom förr, ensam, öfvergifven och oförstådd, — må aldrig en menniskofot trampa dina jungfruliga ängar! Blott icke detta, blott icke detta! Heldre vill jag aldrig mera se dig, min dal, aldrig mera vederqvicka min själ med anblicken af din skönhet, än upplefva den dag, då Industria letar sig väg till dig, för att vanhelga dina kullar, förpesta dina fälts rena blomsterdoft och kränka din heliga stillhet!