Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
119

Olika slags glädje.
(1860,)



Det var kallt ute, och kallt var det inne, men när tankarne äro mörka, är det dock bättre att gå än att sitta stilla med dem. Och således gick jag ut. Jag var djupt nedtryckt till sinnes. Jag tänkte på den tid då jag inga bekymmer hade, och på de många, många som hade skämt bort mig med sin kärlek, och som nu voro bortgångna dit hvarifrån de aldrig mera komma åter — ack, ända intill den sista; jag tänkte på den tid då allt var så varmt och ljust, jag vandrade i ljusa salar och då slogo varma hjertan omkring mig, men nu! Kallt och ödsligt var mitt rum, kalla voro menniskorna, kall var hela verlden, såsom den vinterdag som rufvade öfver staden. Och så tänkte jag på den dröm jag haft om natten: jag drömde att min man återkommit och köpt en famn ved åt mig. Jag hade ej sett honom, han hade blott styrt om uppköpet af veden och åter gått sin väg. Det är för besynnerligt med drömmar: man blir liksom barn på nytt, man kan fröjda sig åt det sorgligaste och vara så innerligt bedröfvad öfver något som är alls ingenting. Sålunda hade jag i drömmen varit så djupt, ja så riktigt af hjertat rörd öfver den omständigheten, att han köpt ved åt mig. Jag tyckte att i denna enkla handling, för hvilken jag verkligen