Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

128

talade med henne tänkt: hvad hon är vacker!... Ty den sanna skönheten är alltid en upptäckt, en evigt sig förnyande öfverraskning. Uttrycket i detta i materielt hänseende så rikt utrustade ansigte var klok bestämdhet, parad med någon vigtighet och sjelfkänsla. Hon har i hela sin hållning och i sin lilla välproportionerade, men nu något alltför massiva figur mycket af denna verldsliga aplomb, som är och skall blifva en makt i verlden. Fru Betty är ingalunda ett vanligt fruntimmer. Hon har intressen, många intressen, alltid en mycket sällsynt egenskap i vår stad, der hvarje administrativ qvinlig post nästan alltid innehafves af utländskor. Det är ett nationaldrag denna våra landsmaninnors hårdnackade afsky för att uppträda. Känna de ännu osäkerheten? En sådan representativ förmåga hör kanske till kulturens sednaste frukter och torde väl hos oss först i tidernas fulländning vara att vänta. Till dess få vi nöja oss med mera eller mindre lyckliga utväxter. Till fru Bettys beröm vare det sagdt, att hon hörde till de lyckligaste; hennes verksamhet hade föresatt sig de mest olika uppgifter. Hon beskyddade konster och vetenskaper, hon deltog lifligt i kommunens praktiska angelägenheter. Hon var tillhands öfverallt der någonting skulle sättas i gång: brodera fanor, sy presenter till en tombola eller en omtyckt embetsman som tar afsked. Hon förde ordet i stiftelser och fruntimmersföreningar, hon engagerades till värdinna vid konstnärs- och studentbaler, med ett ord hon var att träffa öfverallt, men minst dock i sitt eget hus. Denna utomordentliga verksamhet blef betydligt stäckt då hennes man för ett år sedan köpte gården och flyttade dit upp. Nu har fru Betty blott ett par dagar i