Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
129

veckan som äro hennes stadsdagar, eller rättare blott ett par dagar i veckan som äro hennes husliga dagar. Fru Betty gäller för att vara ett begåfvadt fruntimmer, hon har mycken talförmåga och använder den i vidsträckt mått, hon har dertill en viss qvickhet och en stor färdighet i vissa lustiga ordvändningar, som mycket oegentligt gå och gälla för snillrikhet, men som snarare sortera under hvad man kallar »rolighet», »att vara rolig». En ädlare gestalt är den bleka damen der till höger om henne. Så som hon nu sitter, litet framåtlutad, med begge armarne utsträckta på stolskarmen, med vidöppna ögon stirrande i månskenet, liknar hon en sfinx. Hon är vacker, men hon har icke namn derför, ty hon är icke ung, och i Christiania förstår man med ungdom ingen annan än kroppens och med skönhet ingen annan än ungdomens. Fröken Anna, så vilja vi kalla henne, har sina händelser och intressen i en tid som ligger före denna, och i den meningen kan man väl äfven säga att hon sfinxartad och oförstådd rör sig i den närvarande. Hon gäller ej för att vara snillrik, ty hon eger ej konsten att roa. Till hälften stående och lutande sig mot fru Bettys stol, sitter en helt ung flicka, fröken B. Hon har, jag vet icke hvarför, fått det vackra sarmatiska namnet Julinka, som erinrar oss om smala, mörkt blixtrande ögon, hvilka sitta något på sned, en liten käckt uppstående näsa, små fötter och klingande sporrar. Den uppstående näsan har hon äfven, men Julinka, eller såsom hon i dagligt tal kallas Linka, har, trots densamma, lyckats blifva ansedd för en skönhet. Hon vill vara det, och hon går och gäller derför; med ett regelbundet vackert ansigte lönar det ej

9