Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
131

kunde vara olympiskt otillgänglig mot de olyckliga som ej behagade henne eller ej hörde till hennes krets; att hon hade mera qvickhet än själ, för mycken kritik och för litet poesi. Af naivitet och af något som man fordom kallade »ungdomlig hänförelse» kunde man i hennes själ finna så mycket som man kan vänta att finna tusenskönor i ett kålland — med ett ord, Julinka B. var ett äkta Christianiabarn.

Slutligen ha vi den fjerde figuren, som lätt kunde glömmas, emedan hon sjelf gör sig så litet bemärkt. Mamsell Bolt sitter litet afsides från de öfriga, och just detta, att hon håller sig i skuggan, är betecknande för henne. Hon är en skuggbild i lifvet, har aldrig gjort anspråk på annat, och har heller aldrig varit ansedd för annat. Hvem ser väl efter silhouetterna på väggen när det finnes målningar i rummet! För tillfället är hon i huset hos fru Edeltorp, i hvad egenskap är ej lätt att säga. Som sällskapsmamsell kan det näppeligen vara, emedan hon är i högsta grad tyst och negativ i hela sitt väsen. Ingen dödlig har ännu någonsin hört henne uttala en frivillig, sjelfständig mening om någonting, och om man, otålig öfver denna förstockade passivitet, försöker framlocka en sådan, så kan man vara säker på att den är ett eko af ett tillfälligt af en annan nyss uttaladt omdöme, affattadt så telegrafiskt som möjligt och beledsagadt af en blick, som om hon bönfölle om tillgift för ett sådant anspråksfullt sjelfförtroende. I Edeltorpska huset var hon sannolikt ett slags flyttbart husgeråd, som nedtogs och ordentligt sattes på sin plats igen sedan det gjort tjenst; sålunda hade det t. ex. i dag blifvit inflyttadt för att sy. I sitt yttre var den stackars Christiana Bolt äfven en silhouett af