Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

130

att komma när man ej har redlig vilja att lägga sitt till — jag öfverlemnar helt och hållet åt mina läsarinnor att gissa hvad det är. — Julinka är vacker, hon är blond, hon har en teint som en äppelblomma, en täck, frisk mun och ögon som efter omständigheterna kunna blifva stora eller små. Dertill har hon en behaglig, täck gestalt, och hon förstår att kläda sig. Julinka är ett ljusets och dagens barn och bör icke ses i månsken. Men den lilla damen har namn för att ha en skarp tunga. Ehuru detta skaffar henne ovänner och klander, sökes hon likväl, dels emedan man fruktar henne, men äfven för den qvickhet hvilken liksom gnistrar omkring hela hennes lilla behagliga person. Man tadlar, men förlåter henne och öfverser med henne som med ett bortskämdt barn. Sålunda drages hon ofta in med i kretsar der hon alls icke passar, t. ex. i fruntimmerssömnadsföreningarna: damerna skola sy och Julinka roa dem; detta är väl meningen; stundom går det, men emellanåt går det också på tok. I en sådan förening, hvari fru Betty presiderade, gjordes förslag att sticka strumpor åt de små Zulubarnen. Julinka sökte ifrigt förfäkta den åsigten att det omöjligt kunde vara sällskapets mening att sticka åt hednabarnen, det skulle väl vara åt de omvända, och som dessa sistnämnda belöpte sig till icke fullt två individer, så behöfde man blott sticka två par eller egentligen blott halftannat, det vill säga tre strumpor. Detta impertinenta tal väckte allmän förargelse och hade slutligen till följd att hon blef utesluten. För att gifva denna karakteristik så mycken fullständighet som den tillfälliga anledningen medgifver, vill jag ytterligare tillägga, att Julinka kunde vara lika intagande för dem hon tyckte om som hon