— Men hvad stirrar du då efter? Nu har jag dig igen i denna drömmande ställning, jag vet ej hur länge.
— Jag ser på vindflöjeln deruppe. Jag har verkligen hållit ögonen på den en god halftimme, ungefär så länge som ni talat om priser och tyger; jag har setat och tänkt: nu vill jag se hvem som ändrar sig först, den eller samtalsämnet.
— Hvilket infall! Det skall endast vara du som kan med dina tankar falla på något sådant.
— Men den måste sitta fast; jag kan alls icke märka att den rör sig.
— Det gör den ej heller. Nej, min flicka, den sitter fast, det kan du lita på. Det skulle vara en välgerning att se den vända sig. Nej, tillade hon med en sällsam häftighet, det kan blåsa hvad vind som helst, från söder, norr, öster eller vester, det gör alldeles detsamma. Åh, han är så obeveklig, så orubblig, så förstockad, ja, alldeles precist som en fastrostad vindflöjel.
— Kära du, hvem talar du nu om?
— Ah, hvad säger jag!... Jag rår inte för det, men jag kan inte se vindflöjeln deroppe utan att tänka på Edeltorp. Jag tycker att jag är anspråkslös i mina fordringar: jag har lofvat finna mig i allt rimligt, i det som ej kan ändras i detta gamla skatbo, om jag blott kan få hvardagsrummet någorlunda anständigt tapetseradt, man kan ni väl tro, fröken Anna, att det ej är mig möjligt, ej möjligt säger jag er, att få Edeltorp att gå in derpå.
— Det tror jag mycket väl, och jag tycker att hr Edeltorp har rätt deri.
