Och verkligen upplyste i detsamma ett starkt sken från kakelugnen dess långlagda, torra, allvarliga bilden af fru Edeltorps herre och man, anbragt i en farlig närhet till den lille David, hvilken mot dess hufvud tycktes rikta det slungkast, som var ämnadt åt Goliath.
— Saknaden af taflor på väggarne får jag väl finna mig i, men bord och stolar måste vi ha, och anbringa dem huru jag vill, komma dock möblerna alltid i skärande motsats till det öfriga.
— Jag tror att ni misstar er häri, vidblef Anna. Med litet funderande och en smula konst kan ni få det att gå rätt bra ihop. Ni har redan visat att ni förstår det. Jag finner detta rum ganska bra som det är. Nej, kära fru Edeltorp, det är ni som måste rätta er efter huset och icke huset efter er. Det är alldeles som om vi komme att befinna oss i närheten af en person som grånat i en försvunnen tids former; vi måste vörda hans vanor och egenheter, vi kunna ej vänta att han för vår skull skall afstå från någon af dem. Låt nu huset vara sådant det är tills det ramlar. Hvad skulle ni väl vinna med att utbyta detta tapisseri mot några brokiga papperstapeter? Då först skulle det disharmoniska riktigt falla i ögonen. Ty hvad skulle ni då göra med kakelugnen från 1760 och panelningarna och galionsfigurerna, som ni kallar karyatiderna, hvilka uppbära dörrgesimsen...?
— Och hr Edeltorp sjelf? inföll Julinka...
— Och ekot i rummen och mosaikgolfvet i förstugan?
— Och tornklockan, och de gamla, maskstungna porträtterna i gången och dag- och nattspökena?
— Åh, de skola minst genera mig, sade frun.
