138
— Ack ja, en liten stund till Det är just i denna belysning som dylikt bör höras, tillade Anna.
— På hyllan! Och jag skulle dock kunna sätta min salighet i pant på, att jag såg Edeltorp läsa in det i det gamla skåpet. Nå, han brummar alltid när jag glömt någonting, och jag har dock så mycket i mitt hufvud, så att det ej vore så underligt om det skedde. Men det här skall han minsann få höra af. Vänta bara! Åh, de karlarne!
— Åh, de karlarne ha det bra, åh, så bra, åh, så bra! sjöng Julinka, och nu måste Anna skratta antingen hon ville eller ej.
Fru Edeltorp uppvecklade nu manuskriptet och rullade det åt motsatt håll för att få det slätt. På hyllan, mumlade hon, än stirrande på skriften och än bort mot vrån.
— Nå, Betty!
— Genast, genast!... Och jag har ju sjelf städat den. Nej, det går då öfver mitt förstånd! Här är nu först ett inledningspoem, jag vet icke om ni har lust att höra det?
— Jo, mycken lust.
Frun läste nu upp det med all den pathos hon kunde, hvarvid hon så starkt som möjligt markerade alla ortografiska afvikelser.
Vi förbigå poemet, som blott innehöll en ursäkt för de små fel, som möjligen kunde påträffas i författarens berättelse. Poemet var undertecknadt: »Christen Povelsen, klockare och dödgräfvare vid S:t Knuts kyrka. Skrifvet uti Opslo den 1 Januarius, anno 1684.»
Sedan kommer hans lefvernesbeskrifning, men den kunna vi ha tillgodo till en annan gång. Det var
