Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
139

bara spökeriet här på gården vi skulle ha... vänta, se här ha vi det!

»Och min farfader, Christen Hjeronymus Povelsen, har i sin lefvernesbeskrifning upptecknat och med sitt namns underskrift orh mycket sannfärdiga vittnesbörd bekräftat, att en annan faselig och högst förunderlig händelse sig i hans lifstid tilldragit. Nämnde min farfader var då förvaltare på ... gård hos den högförnäma och gudfruktiga husfruen enkefru Engel Christine von Edeltorp. På samma gård hade en dvärg eller trollkarl sig skåda låtit, den der sin bostad söder om gården uti ett berg, som kallades Ryenberget, hade, hvarföre han äfven kallades Ryen-balgen, och ännu i våra tider kan man ingången till samma bostad bemärka, hvilken liksom en djup håla eller klyfta sig in i berget sträcker. Denna underjordiska dvärg eller trollkarl var till skapnaden som ett dvärgebarn på tio, tolf års ålder, men med ett stort hufvud och en öfvermåttan stor mage. Han hade grönaktigt skägg och röda ögon, hvilka lyste likasom två eldslågor i hans hufvud. Hans kläder voro grå yllekläder, och på hufvudet hade han en hög, spetsig toppmössa; med folket och flickorna vid gården bedref han allsköns skalkaktighet, i det han än visade sig i sin egen, än i en annans gestalt. För somliga visade han sig såsom en tjenare, för somliga såsom en hund, och för somliga såsom en galande tupp eller en kacklande höna. Omnämnda högädla och högst gudfruktiga husfru, fru Engel Christine, motsvarade äfven sannerligen sitt namn, i det hon sig såsom en from engel inför Gud och menniskor bevisade, i det hon var nedlåtande och vänlig uti sitt umgänge mot alla, och så god i sitt handlingssätt att aldrig hade någon tiggare