Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

146

fenomenet deruppe, hvartill familjesägnen anknöt sig, har säkert mera än en gång upprepats, utan att någon tänkt det minsta derpå.

— Hvad han är fasligt stor i afton! Han lärer kulminera i en af dagarne, anmärkte Anna.

— Tänk, svansen skall vara öfver tusen mil lång, ropade Julinka.

— Jag har hört nio millioner, men det kan också göra detsamma.

— Åhja, ett par millioner mer eller mindre gör ingenting till saken, menade fru Betty.

— Så som han nu står på himlen, med sin skimrande svans nästan lodrätt i vädret, liknar han mycket agraffen som orientalerna fästa i sina turbaner.

— Mycket sannt, sade Julinka. Jag skall berätta en saga jag hört derom. Den store kalifen Babebiel Bobu hade af en fédrottning, som stod i obligation hos honom, fått en turban af oskattbart värde. Dess fjäderbuske var väfd af de finaste månstrålar och smyckad med den underbara Sik-en-rar, det är uttydt: Solens ägg, en ädelsten, hvartill ingen dödlig ännu skådat maken. Kalifen hyste en sådan fruktan för att bli beröfvad denna dyrbara gåfva, att han behöll turbanen på sig både natt och dag; blott hvar lördagsafton, när han skulle tvätta sig, aftog han den, och den vaktades då af tusen man svarta slafvar med dragna sablar. Men en dag, då han var på jagt, hörde han ett susande och brusande uppe i luften. Denna förmörkades nästan och en ofantlig fågel slog ned rakt på hans hufvud. En förtviflad strid uppstår som slutar med att fågeln griper turbanen och far af dermed rakt upp i luften; men sultanen behåller qvar agraffen tillika med