Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
145

undsluppit henne, så gick benet tvärtaf och bordet med hela den ståtliga servisen ramlade omkull. Efter den första bestörtningen sprang hon ut för att söka hjelp, men träffade olyckligtvis i förmaket — det var förmodligen just det här — sin äkta man, hvilken i full uniform och ny, skinande peruk, slagit sig ned i soffan och helt gemytligt rökte sin pipa. Denna syn, som skulle varit behaglig för en annan hustru, gjorde majorskan, i den sinnesstämning hvari hon befann sig, alldeles ursinnig. »Här sitter du och röker rummet fullt och bekymrar dig om ingenting, under det den ena olyckan efter den andra regnar ned på denna olyckliga dag.» — »Kära hustru», sade majoren, »kan jag hjelpa dig med något? Jag gick in hit bara för att passa på gästerna och så tände jag mig en pipa så länge.» — »Åh, jag skulle önska att du med din pipa sutto öfverst på Blocksberget!» — Jag behöfver väl ej säga att denna önskan blef uppfylld som alla de andra, i följd af den förtrollning som den tacksamme hustomten eller husdjefvulen hade lagt på dagen: majoren befann sig ögonblickligt på toppen af detta ryktbara berg och han måste sedan »göra en kostsam resa genom Tyskland» — Elsas sluttirad, hvilken isynnerhet gjorde ett djupt intryck på Christian; han frågade mig om det då inte den tiden fanns jernvägar, så att majoren kunde komma hastigt hem igen.

Julinka hade mycket roligt åt denna historia och ville ändtligen höra flera.

— Jag kan inte flera, svarade fru Betty; tron på dem försvinner efterhand och med den dö äfven sägnerna. Gården kom i främmande händer, och

10