skrik hördes då han gick ut. — Christian då! ropade modren.
— Åh, Betty! sade en darrande röst
— Åh, fru Edeltorp!
— Hvad är det?
— Åh, fru Edeltorp, dvärgen...
— Trollet...
— Ackurat så som det beskrefs
— Åh, jag såg honom tydligt!
— Han bar brickan upp och nedvänd...
— Då han kom in genom dörrn.
— Glasen stodo på hufvudet!
— Ären I förryckta...?
— Då han gick såg äfven jag honom.
— Jag också, jag tyckte att han hoppade kråka i dörren, sade mamsell Bolt, som af förskräckelse fått mål i munnen.
— En af Christians vanliga öfningar! Der sen I följden af dylika historier i mörkret, och hvad en upphetsad inbillningskraft kan skapa sig för syner. Hu, jag har sjelf blifvit helt hemsk till mods! Tänd lampan, kära Christiane, tänd begge lamporna!
— Och armstakarne med, bad Julinka, tänd alla ljus som finnas.
Ett ögonblick derefter kastade lamporna i förening med tvenne kolossala armstakar på konsolbordet ett så klart och betryggande sken öfver rummet och belyste så trefligt alla de kända föremålen, att den förstenade damgruppen började lefva upp igen och de bortskrämda rosorna återvände på allas ansigten.
— Låt oss glömma vår fruktan! sade fru Betty, fyllde glasen, höjde sitt och talade sålunda:
