156
— Af fyra ämnen består det klara, guldgula fluidum, som här gnistrar i min hand. En ädel, själfull dryck, af djup, symbolisk betydelse, men som gått förlorad emedan menniskorna missbrukade drycken. En gud uppfann den i den grå forntiden, orakelspråket tillade att blott den stat, det land, som förstod att sammansätta den, egde lyckan. Men ingen stat, intet land förstod att tillaga drycken; lyckan fanns ingenstädes. Af fyra ämnen bestod den; fyra äro äfven de i menniskolifvet rådande krafterna: arbetet, det stora, omslutande, förenande grundelementet; förståndet, forskningen, den genomträngande, upplösande syran; njutningens sötma; det hela lyftadt och luttradt af snillet, menniskoanden i sitt sträfvande efter det eviga och i sin aldrig stillade längtan. Blott tillsammans kunna de verka, blott i endrägt frambringa ett helt, blott i jemnvigt uppnå fulländningen. Hvar helst dessa i sig sjelfva stridiga krafter lösrycka sig och sträfva efter envälde är denna helhet förstörd och harmonien upplöst. Söndrar sig snillet i förnämt, föraktande sjelftillbedjande från sina mera jordiska kamrater, så leder det till fanatism och vanvett. Om dessa tillvälla sig herraväldet, öppnar sig en annan afgrund: vantro, förderf, upplösning. Och sålunda har menskligheten i årtusenden sökt och vacklat emellan ytterligheterna utan att kunna finna harmonien, jemnvigten, fulländningen. Öfverallt der hon slutit sig tillsammans i stater, menigheter, familjer, i det stora såväl som i det lilla, finnes det samma sträfvande efter en lösning af hemligheten, den riktiga blandningen af jordens dryck: lyckan.
Äfven vi utgöra i denna vrå af jordklotet en liten stat, en stat som skall börja striden för harmonien.
