Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

14

kunde icke föreställa mig att jag oväntadt skulle återfå ledtråden i mina händer och att ödet hade bestämt mig till det redskap, som skulle bringa en länge fördold familjehemlighet i dagsljuset. Det går ofta så, att det nyckfulla tillfället gäckar oss när vi söka något med brinnande ifver, men kastar det till oss när det icke längre är föremål for vår åtrå.

En dag befann jag mig allena i fröken Julianas kammare. Det var en het sommareftermiddag. Fönstren stodo öppna, men de tjocka, gröna sidengardinerna rörde sig knnppast; jasminhäcken utanför sände en döfvande vällukt in i rummet. Bakom parken uppstego mörka molnmassor; jag stod vid fönstret och betraktade de höga popplarna, hvilka, orörliga som pyramider, sträckte sig upp emot den mörka himmeln. Ett plötsligt skälfvande genomfor dem och de likasom bleknade af förskräckelse. Den lilla fogeln i buren flaxade ängsligt omkring. Likasom om jag kunnat dermed lätta min egen beklämdhet skyndade jag, efter att hafva försigtigt stängt fönsterna, att öppna gallret öfver den inre glasburen, såsom jag ofta sett fröken Juliana göra. Den stackars fången flög ut och satte sig på toppen af toalettspegeln, som utgjordes af tvänne vapensköldar, hvilka ett par englar höllo i vädret. Här ville jag åter fånga den, men kom dervid att stöta till spegeln, så att den törnade emot väggen, hvarmed dock blott en del af den gamla, sköra träskifvan lossnade och föll ned. Då jag förskräckt sökte bringa denna till rätta igen, upptäckte jag en kant af någonting hvitt, som låg gömdt emellan glaset och skifvan, som betäckte det. Det var svårt att få tag deri, slutligen höll jag det i handen — ett bref! ... Min första tanke var att det tillhörde tant. Men huru