Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
165

stumma blickar och helsningar. Rörande var denna tid i all sin förvirring, i alla sina bjerta kontraster. Rörande! nej, den var märklig, intressant, betydelsefull. Hvad har det blifvit af denna ungdom, detta lif, denna skönhet, hvilka syntes försmå ett dem värdigt sceneri och liksom öfverstråla sjelfva bristerna? Ack, om vi låta blicken frågande glida hän öfver raden af damer, så ljuder oss till mötes ett sällsamt vemodigt svar: döda, döda, borta äro de alla som isynnerhet fått denna gåfva på sin lott. Hvilken lång rad utvecklar sig ej för mitt minne! Kunde de ej bära skönhetens glänsande börda genom en verklighet sådan som vår? Skyndade de sig i grafven af skräck öfver de tider som skulle komma, tider då det sköna och älskvärda gäller så litet? De måste ha anat dem, ty skönheten och älskvärdheten togo de med sig och man har sedandess ej sett till dem. Men den närvarande generationen tröstar sig och finner att den godt kan hjelpa sig dem förutan. Den har dock så mycket före sina föregångare: den har ju bildning, den har bonade golf, Castor och Pollux vänta med den lilla florshufvan tilldess balen är slut, man har fått takt och god ton. Den har festsalar och bonade golf; det hela är bonadt och fernissadt under en karakterslös, sammantråcklad yttre kulturs slipande inverkan; en viss lyx sprider sitt kalla ljus deröfver, men de unga, som samlas under dessa strålar, ha intet att säga hvarandra; de dansa, dansa, dansa sig trötta, och de gå hem med en hemlighet, den sorgligaste hemlighet som kan egas af någon ungdom, och den är att hon har tråkigt. Hon säger nog att hon roar sig, att det är »så ofantligt roligt», men hon har likväl tråkigt. Roligt! På den tiden roade man sig ej på balerna,