Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
167

de andligen beslägtade, utan afseende på stånd, vilkor och individuell olikhet, kunde finna en upplifvande och förädlande fristad. Sådana kretsar äro ju vanliga öfverallt i utlandet. Huru många sådana ha icke vunnit odödlighet! Vi behöfva blott erinra oss det gamla Rahbekska »Bakkehuset.» Och här tränger sig den frågan inpå oss: Skulle vi damer, trots tidens torftighet, ej kunna göra något för att förädla denna del af vårt samfundslif, sällskapslifvet? Men här finnes ju ingen Kamma, ingen Rahel Levin: vi ha hos oss inga sådana, som kunde vara egnade att öfvertaga deras roler, torde man vilja invända. Hvarför icke? Vi borde alla vara en Kamma, en Rahel; den enskildes tid är förbi, till och med Karin Margrethe Rahbek skulle nu ej kunna uträtta något allena. Vi behöfva alla vara Karin Margrethe, hvar och en i sin krets, om det något skall förslå. Ingen af oss må undskylla sig med den gamla klagolåten att tiden är afskyvärd, olidlig, att männerna äro ledsamma och ej bry sig om fruntimmerna. Det är, tyvärr, sannt: politiken och det offentliga lifvet ha i våra dagar emellan man och qvinna lagt ett svalg, som först måste utjemnas. Och här måste jag anklaga oss och icke dem. På oss har den politiska förändringen icke utöfvat något synnerligt inflytande: vi stå ungefär på samma punkt der vi alltid stått med vår nål, vårt piano och vårt sladder. Vi ha ej följt männerna och derför äro vi allena. Vi ha ej mer deras intressen, de ha ej våra, derför ha vi intet att tala med dem om. Huru skall denna afsöndring häfvas? Blott genom att gå framåt med männerna, men först måste männerna gå tillbaka för att hemta oss och visa att de vilja ha oss med sig. Systrar, framåt måste vi, om vi skola kunna