Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

168

hålla oss uppe i en stat sådan som vår, och ej bli efter, bli öfvergifna såsom de upptröttnade i öknen. Vi skola ej sjelfva syssla med politik, men vi måste förstå den, vi måste förstå och erkänna männernas sträfvanden och intressen, och när det gäller deltaga i dem. Männerna bry sig visserligen ej mycket om damerna, men man kunde vinna dem tillbaka! De äro ej mycket älskvärda, det är lika sannt, men det var just det de skulle lära, och det lär man dem bäst genom att vara älskvärd emot dem och gå dem till mötes. Således, låtom oss vara älskvärda och gå dem till mötes! (Hör!) På längden kunna de dock ej undvara oss; tidsandan, den rastlösa materiens och spekulationens anda, skall fordra sin pånyttfödelse, och måhända är denna reaktion närmare än vi tro. Då skola männerna ha dubbelt så stort behof af oss qvinnor, de naturliga vakterskorna och vårdarinnorna af lifvets idéella skatter; och i hvarje qvinnas själ skall finnas ett litet hemligt rum, som, oanfäktadt af dagens lumpna strider, i stillhet upptagit alla andliga elementer och bevarat dem för nödens dagar. Då, när tiden ändtligen blifvit uppledsen vid sig sjelf, när den äflats och bråkat, spekulerat och disputerat, dogmatiserat och politiserat, byggt och arbetat sig trött, när den är nära att försmäkta, när den öfverljudt ropar på hvila och vederqvickelse, då kommer på nytt qvinnans tid, då må enhvar se till hvad hon har att bjuda på, huru ringa det än är, och framräcka det med glädje, liksom qvinnorna i Saragossa, som buro fram läskedrycken i en sko, när ingenting annat stod att få.

Jag dricker till minne af försvunna tider! Måtte solen snart bryta in öfver vår långa, mulna dag!