Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
181

egendomlighet, utan man skall ha några andra dertill, och de sju kardinaldygderna på köpet, om man skall duga, och har man ändtligen fått de sju kardinaldygderna, så blir man tråkig, och då duger man heller icke. Jag vet ej hvad det är för ett frätande ämne som sväfvar i luften här och verkar så förunderligt förtorkande på sinnena, hämma all fri utströmning och håller alla i ett slags misstroget försvarstillstånd. Hvar och en som någon tid andats luften utanför Christiania skall säkert ha försport en outsäglig lättnad. Låtom oss fatta det i ett ord: Vi bekymra oss för mycket, vi prata för mycket om hvarandra. Vi tro att, när något ej bestämdt är ett ondt, det är oskyldigt. Nej, det är icke oskyldigt. Äfven menniskosjälen har sin velour, hvilken för henne är detsamma som det doft som sväfvar öfver landskapet, som det fina, mjuka dunet på vissa frukter och blommor, som liksom skydda deras skönhet och som tyckas säga, att de få ses men icke vidröras. Men så länge ha vi pratat om och beljugit hvarandra, att det går med oss som med frukten hvarmed man leker tills den slutligen hvarken duger till att se på eller äta, utan måste kastas öfver staketet. Då vända vi oss leda och uttråkade bort ifrån den bild, hvarpå vi i åratal arbetat; ty det blir verkligen ett slags figur deraf. De som på något sätt utmärka sig framför massan äro naturligtvis mest underkastade denna metamorfos. Ack, när jag ser en sådan individ af vår krets, man eller qvinna, vandra förbi, ser jag den dubbel, först i dess ursprungliga skepnad, som den af Guds nåd en gång blifvit iklädd, dernäst i den armensündergewand, som stadssqvallret väft och svept om honom. Den är nu fullfärdig, tusentals händer har i många år arbetat