Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
183

liksom en kärlekens och mildhetens ande utgå från honom. Enhvar af oss känner sig mer eller mindre gripen deraf, enhvar tror sig medtaga ett korn för lifvet derute. Huru länge bevara vi detta korn? Hvad skjuter upp derutur? Qvinnor af Christiania, låtom oss inför oss sjelfva aflägga räkenskap derför efter nästa kaffetimma, eller der vi suttit två à tre tillsammans.

—    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —    —

Det var tyst ett ögonblick, under det fyra händer slöto sig fast tillsammans.

— Kära systrar....

— Väninnor, tillåten mig... ropade Anna och fru Edeltorp på samma gång.

— Förlåt, kära fru Edeltorp!

— Åh, jag ber, ni har ordet.

— För all del — jag väntar gerna.

— Var så god!

— Nej, var så god!

— Mina damer, inföll Julinka, ännu med en viss darrning i rösten (ty hon var ett godt barn i botten och blef lätt hänförd), i stället för att spilla tiden med komplimanger, borde vi skynda oss att begagna den. Se, kalifens rastlösa stjernbild, som med sitt hemlighetsfulla sken lyst öfver denna aftonscen och dess underliga, vexlande stämningar, se, han står i begrepp att försvinna! Redan har han gömt sitt hufvud bakom fjellranden, den skimrande strålbusken sjunker långsamt efter som en fantastisk dröm, hvilken glider ur vårt minne. — Och som en dröm, en brokig, sällsam dröm skall minnet af denna afton stå för oss. Dagen kommer med sin möda och prosa, för den ena het och ansträngande, för den andra kall, tyst och lång. Men må den