Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19

förändradt, derom öfvertygade jag mig, och likväl hade jag samma främmande känsla att värja mig mot. Der borta i vrån stod bokskåpet; den lilla hunden slumrade orörlig på sin röda porslinsdyna; i det gröna halfdunklet bakom de tilldragna gardinerna återsåg jag alla de kära oförgätliga föremålen; blott i glaskupan var hvarken fogel eller fisk, och den egendomligt ljufva lukten af blommor samt en milliondel mysk, hvilken alltid herrskade i detta rum, hade fått en stark tillsats af Hoffmans droppar och kryddthé. Tant hade, oaktadt sin höga ålder, obetydligt förändrat sig. Hon lät resa sig upp i sängen, lät draga undan förhänget och betraktade mig nu länge, som om hon i hvarje drag försökte igenkänna sin lilla väninna samt smålog och nickade. Derpå vände hon med möda hufvudet, mina ögon följde hennes, och i en ny, oförgänglig, hittills oförstådd skönhet strålade comtessens bild emot mig. Jag förstod väl att ett äkta konstverk öfverlefver alla yttre och inre omskiftningar, och att menniskoanden, som kan skapa ett sådant, är evig. Hon rörde på hufvudet och kastade en blick på den gamla spegeln. Jag förstod henne väl. »I morgon, lilla Johanna», sade hon; »du reser väl icke så snart?» »Jag stannar qvar hos tant så länge tant önskar det,» svarade jag. Hon tryckte min hand med ett vänligt småleende.

Efter ett par dagar var hon så rask, att hon kunde sitta uppe. Tant var ännu liflig och meddelsam, och att döma af flera böcker, som lågo på hennes bord, hade hon ännu ej förlorat sin smak för läsning. Vi hade så mycket att berätta hvarandra, så många gamla minnen att uppfriska. Sålunda kommo vi oförvarandes in på den gåtfulla scenen med den utflugna