Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

20

fogeln, spegeln som gick sönder, brefvet! Tants skämtsamma min försvann för att lemna rum åt ett plötsligt allvar, och liksom hon ännu kämpade för att öfvervinna en plågsam rörelse, sade hon, i det hon fattade min hand: »jag har en gång gifvit dig ett löfte, lilla Johanna, det vill jag hålla. Du är den enda varelse som skall känna denna historia, hvilken eljest skulle begrafvas med mig. Du har en helig rättighet till densamma. I femtio år har den varit dold för menniskors ögon; men Gud vill, att den ondes gerningar förr eller sednare skola uppdagas och ropas fram ur sitt gömställe, och se! han valde din oskyldiga hand dertill. Jag vill nu berätta dig dessa tilldragelser så som de verkligen skett.»

Det kan ej vara min afsigt att vilja fullkomligt troget återgifva tants rococcospråk eller egendomliga sätt att berätta. Det blef ömsom något vidlyftigt, ömsom, då jag minst önskade det, kort och sammanträngdt. Jag får, liksom de som restaurera gammaldags möbler, inskränka mig till att så varligt som möjligt anbringa de nya siraterna vid sidan af de gamla äkta, samt bortskära hvad som utan skada för det hela kan bortskäras.

»Du minnes kanske, att min syster Mathilda dog i Köpenhamn af tvinsot. Hon var född här på Kungsgård, året efter det mina föräldrar bosatte sig här. Två äldre söner, den aflidne majoren och en yngre broder Konrad, äro födda dernere. Här på den gamla, ensliga gården har hon vuxit upp och här utvecklade sig hennes skönhet. Hon var vacker som en engel, Jag, som aldrig varit vacker, såg upp till henne såsom till ett högre väsen. Hon är den enda jag någonsin